Det började med Selma
När jag 1986 köpte den fyra månader gamla Knata, som jag kallade Selma, lovade jag uppfödaren på Fäbodarnas kennel att ställa ut henne en gång för att få henne bedömd.
När hon så ställdes ut i valpklass och blev BIR-valp och BIS-2 ändrade jag min tidigare negativa inställning mot utställningar, och så gick det som det gick.
Selma blev sedermera utställningschampion, och jag tog tre valpkullar på henne. I den första kullen, efter Hummelmoras Emir, behöll jag Arja, och i den tredje kullen, efter Eldhästens Ånkel, behöll jag Darja.

Arja dominerande
Arja är den av de två som blivit dominerande i uppfödningen. Även hon fick tre kullar, och av dessa har Evita efter Slyskogens Beppe och Fatima efter Trappbergets Sappo gått vidare i aveln med framgångs-rika avkommor, såväl exteriört som jaktligt.
Evita parades med Trappbergets Sappo, och i den kullen blev Ina både drev- och utställningschampion. Ina parades i sin tur med Dovras Leif-Egon och fick en lysande kull jaktligt.
Där behöll jag Prillan och tog en kull på henne efter Söderbergets Hjalle. Jag tog även en kull på en annan av Evitas döttrar, Irja, med Eiarö Zylvester som pappa.

Den andra av Arjas döttrar som använts i aveln är Fatima. I den första kullen, efter Mikkels Mantjek, behöll jag Jessie, som fått fem kullar. Där har jag behållit Tarja efter Stubbkärrs Isaskar och Vittra efter Ellensborg’s Jolo. Båda har debuterat i aveln med varsin kull, som ser mycket lovande ut. I den andra kullen, efter Söderbergets Gusten, behöll jag ingen tik. Men Milton, som blev dubbelchampion, använde jag som täckhund till en inköpt tik, Mikkels Märian. I den kullen föddes bland annat den vackre Xantos, trippelchampion.

Hund och häst
För mig har det varit hundar och hästar som gällt från första stund. Den första bok jag läste hette ”Nio små Bonnievalpar”, och från den stunden drömde jag om en egen Bonnie. Hon kom när jag var nio år och var en blandning mellan långhårig tax och mellanpudel.

Bonnie blev bara två år, och i Lassievågens spår kom istället collien Pia in i familjen, men inte heller hon blev långlivad eftersom hon vid ett års ålder fick valpsjuka.
Då klev den första strävhårstaxen, Trixi, in i mitt liv och sedan dess är det bara tax som gäller. Inte heller Trixi fick vi behålla så länge, för när hon var tre år blev hon ihjälkörd.

1962 köpte vi Erikslunds Aja, och hon kom att följa mig under 18 år. Någon utställningshund var hon inte med sin kroksvans och mjuka päls, men hon var den sötaste, roligaste och mest personliga hund som tänkas kan.
När Aja var 17 år fick jag ta över den då sjuåriga Nike (Athena), och henne fick jag behålla tills hon blev 14 år. Fram tills dess hade jag bara haft hund som rent sällskap, och fritiden ägnade jag till stor del åt hästar och ridning.

Men när jag köpte den underbara Selma (Knata) från Fäbodarnas kennel väcktes mitt intresse för utställningar och provverksamhet, och så småningom även tanken på att starta uppfödning. Kennelnamnet var givet, det skulle syfta på Selma, även om jag krånglade till stavningen.

Yrkesliv
Jag är utbildad socionom, och ägnade första halvan av mitt yrkesliv åt arbete inom den sociala sektorn, bland annat på Försäkringskassan, inom landsting, handikappförbund och socialförvaltning.

I början av 1980-talet sadlade jag om och blev journalist och redaktör, och från 2001 arbetade jag som frilansande skribent och fotograf under firmanamnet Zelmaas Text & Bild (se hemsida här). Jag har bland annat varit redaktör för tidningen Taxen och haft uppdrag för Arla Foods och Centrum för Näringslivshistoria. 

Förtroendeuppdrag
Jag har alltid engagerat mig inom föreningslivet och genom åren haft många olika förtroendeuppdrag, både fackligt och i andra föreningar, inte minst inom hundvärlden. För närvarande är jag kontaktperson för Ammacentralen, är sekreterare i styrelsen för Stockholms Kennelklubb och i styrelsen för Lidingö Seniornet.